Jag blev lite förvånad och undrar om detta är vanligt. Jag är arbetslös sedan februari och fick min första anvisning i fredags som upprörde oss. Jag har berättat om mina hemförhållanden för handläggaren men tror inte hon lysnnat eller är detta vanligt:
Jag bor i Karlstad, har man med bra jobb och ett barn 2,5 år. Min man reser över hela världen ofta borta under veckan och helger så jag har uttryckligen sagt önskemål om 8-17 jobb. Nu blir jag anvisad ett jobb, mammavikariat 12 månader (där min kompetens är klockren) i Göteborg. Men hur tänker man då tror ni? 1. Ska jag bo där ensam och ta med dottern, nytt dagis och pappan får aldrig träffa henne vi har ju ingen barnomsorg vissa kvällar i veckan hemma
2. ska han säga upp sig från sitt jobb och vi flyttar alla för ett vik på 12 månader, och han blir arbetslös?
Är inte tanken att man flyttar på unga och ensamstående först eller. För efter 12 månader kan ju 2 vara arbetslösa

Jag fattar inget
Hur har ni hört resonemanget?

Frågorna 1 och 2 bör du omgående ställa till din handläggare på arbetsförmedlingen. Får du inget vettigt svar av denne bör du omedelbart överklaga handläggarens beslut till ansvarig chef för ditt arbetsförmedlingskontor, och hänvisa då till FN:s konvention om barnets rättigheter som Sverige har skrivit på. För din egen personliga del kan du inte kräva någonting alls, tyvärr.
Det säger jag med anledning av ditt påstående; pappan får aldrig träffa henne. Kan du styrka det, och att det är just deras beslut det beror på, då strider det mot barnkonventionen.

/Bengt

--
Admin på Vi Mellan Jobben

Hej Maso11

Fick själv en anvisning att söka jobb 130 mil ifrån min bostad. Det blev ett himla ståhej och jag vart avstängd från min a-kassa. Denna anvisning fick jag innan regeln att man de första 100 dagarna har rätt att söka i sitt närområde var borttagen (Juli 2007?) Min handläggare på ABF brydde sig ej ett dugg om mig, det var bara att söka, annars..
Jag kände mig verkligen jagad och hotat. Jag gjorde då såhär, jag skickade iväg massor av ansökningar även de som jag blev anvisad att söka, men började med att presentera för arbetsgivaren var jag bor, att jag ej har någonstans att bo och vad min avsikt att bo är. EN enda hörde av sig och bad mig komma för intervju, jag förklarade mig jätteglad för erbjudandet men att jag hade lite svårt att komma just "den" tiden, de hade bråttom med anställningen. När arbetsgivaren fick höra om att jag måste hitta lgh, skilja mig från familjen mm. så blev de mäkta förvånade och nästan bad om ursäkt, de förstod verkligen mitt dilemma. De var även irriterade på alla hundratals ansökningar de fått, jag förklarade varför de fått de, hur det går till, att vi är tvungna att söka jobbet men i verkligheten inte kan fast vi vill.