Jag sitter här och är ledsen, jag hade ett jobb som jag trivdes med, allt var perfekt, jag studsade upp ur sängen på morgnarna för att jag ville iväg och jobba. Jag skötte mina sysslor självständigt och allt fungerade hur bra som helst. Den 1/9 rasade allt. Jag blev meddelad att jag blivit varslad. En ny styrelse hade tillsatts och den skulle rensa ur. Jag var en bland dem som skulle bort. Jag blev meddelad om det på morgonen och efter lunch kom hon som skulle ersätta mig... Jag skulle lära upp henne, så hon kunde ta över mitt kära jobb. Hon var nästan 60 år, arbetslös och gift med en i den nya styrelsen. Det känns så jävla uselt. Jag biter ihop och hjälper henne. Varför kan man undra? Men jag är en otroligt snäll människa och därmed andras dörrmatta tydligen... Jag gråter i smyg hemma, oftast i duschen så mina små barn inte ska behöva lida...än, för jag antar att de kommer att få göra det. De flesta jobb liknande de jag hade finns minst 30 mil härifrån, i storstäderna. Jag får börja pendla och träffa de små på helgerna... Jag har sökt desperat de senaste veckorna, men inget dyker upp. På onsdag har jag ingenstans att gå längre. Ja, det hjälper tydligen inte att vara duktig, snäll, hjälpsam och sköta sig om man inte har de rätta kontakterna. Han köpte in sig för att bl a ge sin fru ett jobb, mitt jobb. Kan hon verkligen vara bättre lämpad för jobbet om hon måste få sitt jobb på det viset? Jag kämpade mig i alla fall ärligt till det jobbet, men till vilken nytta? Jag vill bara ha ett jobb, en trygghet, närhet till mitt hem och mina små. Tyvärr har hon snart berövat mig på allt detta. :´-/