Nu har jag varit arbetslös sedan 5 september 2008. Börjar nu sjunka som en gråsten i tristessen och motvinden. Letar dagligen med ljus och lykta efter ett arbete och söker det mesta som jag känner i hjärtat att det här är något för mig. Men vad har hänt? Absolut ingenting. Jag har avverkat 3 coacher under den här perioden, jag har studerat i 20 veckor för att öka mina chanser.

Jag har gjort enligt konstens alla regler, skriver bra ansökningar och Cv har jag fått toppbetyg på, tagit kontakt med arbetsgivare före ansökan och följt upp efter. Det är skumt. Mitt självförtroende och självkänsla är så långt ner som man kan komma nu. Jag försöker dagligen peppa mig själv att nästa gång.... Men jag kommer inte ens på intervju. Känns som om det vilar en förbannelse över mig, jag vill ju inget hellre än att få ett arbete som jag trivs med och gå till. Känner mig så misslyckad att det knappt finns ord för hur kasst livet känns. Vågar inte längre ringa på jobb, vågar inte för självkänslan/självförtroendet är på botten. Känner mig inte särskilt kaxig. AF får jag knappt kontakt med längre. Känns som jag är patetisk som känner såhär men är det någon mer än jag som har det såhär tungt?

Min biografi speglar ungefär hur jag skriver mitt personliga brev. Vad är felet?? Varför kommer inte jag någonstans?

Deppiga Arbetslösa Blueeye70

--
Blueeye70

Hej Blueeye70,
Felet är att det nu råder ett mättat läge på arbetsmarknaden. För få riktiga jobb och för många sökande på varje jobb! Och så vill arbetsgivarna ha det!
Vi arbetssökande ska sälja oss så billigt som möjligt för att få åtnjuta den "knappa resurs" som kallas betalt arbete.

Nu upplevs vi bara som personer som ödslar företagens/personalchefernas tid med våra ansökningar och vårt personliga kontakttagande.

Egentligen bevisar vi bara med vårt normbeteende att vi är "ute", OM vi inte har någon häftig referens att komma med eller på något förunderligt sätt har lyckats skaffa oss en helt unik "kompetensprofil" som passar företaget som hand i handsken.

Det enda sättet att få företaget att hugga på just ditt bete är att du inte verkar desperat utan snarare svårfångad och istället kan få till en bra historia om att du kanske tar konkurrentens arbetserbjudande i alla fall. (Gärna en "arg konkurrent" som lovat att de ska höra av sig om några lediga platser uppstår.)

"För mycket av ingenting får en människa att må dåligt" det sjöng Bob Dylan redan på 60 -70-talet. Och jag tänker ibland på "the Fugs'" låttext "Monday nothing, tuesday nothing, wednesday nothing osv.

Just nu studerar jag och är inte officiellt arbetslös, men defacto tror jag nog att det enda sättet jag kan få jobb på är att bli egen företagare. Här i Finland passar jag inte heller in i "vårt unga team" längre. Visste inte att vi hade ett bäst före 50-datum när politikerna som bäst vill höja pensionsåldern till 70 år.

Det passar inte så bra ihop med studierna heller att deppa har jag märkt. Har haft några riktigt svarta månader, men nu glimtar det till igen och ljuset återvänder.

Hej Harryupp!

Jag är väl medveten om konjunktur läget. Det jag störs av är att man hela tiden är "fel". Men hur man än vänder sig är ju arslet bak. Det har blivit någon form av överkurs på arbetsmarknaden. Jag som ändå är perfekt att anställa då jag varken är gammal eller ung, har vuxna barn och inte ska skaffa fler.

Hjälp från AF är inte att tänka på, man ska sköta sig själv. Men sen kan de gapa om att gör du inte si och gör du inte så avanmäler vi dig från a-kassan. Nu har ju jag sån tur att min handläggare inte är så men han hör däremot inte av sig vare sig på mail eller möten. Han har så fullt upp påstår han. Jag har frågat om arbetsmarknadsutbildning för två veckor sedan och det enda svar jag fått är "jag har inte tid, har fullt upp". Jag har gått hemma i 17 månader, varav 20 veckor distansstudier med studielån men likförbannat hemma. Börjar ruttna nu på att gå hemma och känna mig värdelös på alla plan och bli socialt inkompetent, jag som är en social person. Vill ju ha något vettigt att sätta tänderna i och då menar jag inte praktik vilket jag ser som en chans för arbetsgivarna att få gratis arbetskraft. Varför anställa när man kan få gratis praktikant? Man provade ju detta fenomen redan på 90-talet med samma resultat, inga anställningar.

Och när man inte ens får hjälp från AF efter att ha gjort allt som står i ens makt att själv skaffa ett arbete är det inte så konstigt att man börjar sjunka eller hur? Av vad jag förstått av dina inlägg har du också varit mellan jobb länge. Vad bra att du studerar, men det jag vill läsa finns inte i vanlig utbildning men finns som arbetsmarknadsutbildning, dock inte i min kommun. Men enligt ett infomöte jag varit på tidigare finns det möjlighet att gå sådana utbildningar ändå. Får väl se vad handläggaren säger, jag ger mig inte för jag tjatar minst 1 gång per vecka nu för att han ska ta tag i det. Hoppas snart att det löser sig för mig, jag försöker vara positiv men orken tryter.

Ha en bra dag och lycka till med studierna!

--
Blueeye70

Ja det sänker en långsamt att bli hängande i en parentes för obestämd tid! Jag har själv haft några svarta månader denna vita vinter.

Du börjar snart tro både på de inre och yttre röster som vill få dig att såga dig själv jämtes med fotknölarna!
Fast du med egna ögon och andra sinnen kan konstatera att det finns massor med företag som skulle må bra av just din arbetsinsats, så får man bara gång på gång "samhällsspegeln" uppvisad för sig. I form av ett standardsvar "Tack för visat intresse" eller så ingen respons alls.

Samtidigt minskar dina egna ekonomiska resurser snabbt! Jag har märkt att det färgar av sig på mina hobbyn som tidigare tjänat som avkoppling och kunnat ladda mina batterier inför nästa arbetsvecka.

Hyrarbetskraftsförmedlingarna har också lyckats pervertera hyrjobben till en form av "två slår den tredje" med AF som lägger ytterligare lök på laxen i form av ev. karensdagar som effektivt nollar ev. förtjänst och arbetsglädje.

Jag känner som du gör att jag bara dammar igen och hamnar i dåliga tankemönster av dethär "icke tidsbestämda matchstraff" som ofrivillig arbetslöshet är.

Här på finska sidan pratas det mycket om att det saknas språkkunniga tjänstemän som kan tala svenska och nödvändigheten av att höja allmänna pensionsåldern till 70.

Inte känner jag att samhället är överdrivet intresserat av mina språkkunskaper i finska, svenska och engelska.
Likaså framstår höjd pensionsålder till 70 som ett lyxproblem för dem som utvisats till avbytarbänken redan vid 50 - 55 år. Och hur hjälper det dem som är mellan 18 och 25 och inte kommer in på arbetsmarknaden på ett bra sätt, att vissa äldre jobbar kvar 5 år till?

Nu har det igen poppat upp ämnet "att klara sig i arbetslivet som äldre arbetstagare" då det börjar gå upp ett ljus för företagen att de kvarvarande arbetstagarna slits fortare i de glesa organisationerna med stigande prestationskrav. Få se om man kommer på att även på ett bra sätt utnyttja "arbetskraftsreserven" för att motverka den "slitningen". Eller globaliserar man ytterligare 10% av jobben?

Synd bara att både politisk retorik och det marknadsmässiga budskapet från näringslivet är lika mycket vispgrädde båda två!

Låtom oss icke förtröttas att göra det goda!

Hälsar Harryupp

Hej igen Harryupp!

Jaa du man slutar aldrig att förvånas över samhällets underliga sätt att försöka sätta P för den ofrivilliga arbetssökaren. Är det inte det ena så är det något annat. Men men vi får väl hoppas att det sker en förändring på den synen.

En sak som jag reagerat på är alla de företag som vill ha pensionärer anställda istället för att få in den unga generationen. Det är också konstigt tycker jag. När man väl är pensionär ska man väl ändå få njuta av livet så länge man är frisk och kry, inte arbeta och streta. För inte tala om alla dessa vanliga jobb där det är villkor att du är studerande på högskolan för att söka arbetet, ett arbete som även jag utan högskoleutbildning skulle kunna klara av. Det är också ett sätt att rationalisera bort lägre utbildade människor.

Nu i dagarna har jag faktiskt fått lite glädjande besked som gjort att jag känt mig lite gladare. Jag ska eventuellt få gå en arbetsmarknadsutbildning inom mitt område om jag kommer in, det är ju begränsat med platser. Men bara det att jag får först åka på infomöte och att af också ser det som en möjlighet för mig är positivt för mig i alla fall. Så nu har jag kanske något att se fram emot.

Blueeye70

--
Blueeye70

Oj... Här har jag gått arbetslös i dryga 3 månader efter ett jobb på drygt två år, och jag börjar känna mig deprimerad.
Jag kanske inte ska vara det än ialla fall. Det är så lätt att man bara tänker "jag" När det finns tusentals som har varit arbetslösa flera år.
Hoppas du hittar något jobb "blueeye 70"

Hej Helen-Wirginia!

Jodå det löser sig säkert. Hoppas just nu på att jag kommer in på den arbetsmarknadsutbildningen jag ska på info om på tisdag. Då får jag i alla fall en vettig sysselsättning under tiden och kanske också större möjligheter på arbetsmarknaden.

Tyvärr är det så att jag bor i ett län som är ganska hårt drabbad av lågkonjunkturen så det lär nog ta lite tid. Just nu har jag kommit in i stadiet att varje nej är "jaha ytterligare ett nej" Och? Orkar liksom inte bry mig så mycket om att jag får nej längre, höjer inte på ögonbrynen och blir inte längre besviken eller förvånad.

Men hoppas nu på utbildningen, jag tror som du säkert redan sett, inte på ren praktik men får det i så fall genom utbildningen och på ett annat plan.

Hoppas du slipper gå lika länge som jag så jag säger Lycka till!!

Blueeye70

--
Blueeye70

Hej alla

Jag har nu gått arbetslös i 6 månader efter 4 års anställning. Trodde inte att det skulle hända så det kom som ett slag i nacken, minst sagt. Didn't see that one coming, som man säger.
Men inte nog med arbetslösheten utan i samma veva gick jag även igenom en skilsmässa och fick skaffa ny bostad och flytta.

Och för varje dag som går så närmar sig detta fasansfulla slutdatum när man inte längre får uppbära A-kassa. Som om det inte räcker med att man får sänkt ersättning efter ett antal dagar. Hur i hela friden hade makthavarna tänkt att det skulle ge oss några jobb??? Eller att försämra stämplingsvillkoren om man tar ett deltidsjobb?

Och när det nu blir allt vanligare att arbetsgivare vill ha billiga studenter på timbasis.

Från början tog jag mig an mitt jobbsökande med liv och lust och full av energi och tillförsikt. Visst var jag attraktiv på arbetsmarknaden. Visst ville alla ha mig.

Min dag var strukturerad och schemalagd och jag satt disciplinerat vid datorn från 7 på morgonen och fullkomligt dammsög marknaden. Dagarna blev långa då jag ofta satt till långt in på kvällen.
Varje morgon steg jag upp med ett *yezzzz* idag kommer det att hända. Idag får jag nog ett jobb eller iaf få komma på intervju.

Mina ansökningar försökte jag få så personliga, intressanta, och annorlunda som det bara var möjligt utan att ge avkall på professionalism. Min handläggare och jobbcoach var båda övertygade om att jag var en tillgång på arbetsmarknaden, att mina personliga brev var så bra det bara kunde bli, att inget behövde ändras. Jag var en exemplarisk arbetssökande.

Men inga erbjudanden kom.
Jag började analysera vad det var för fel på mig och varför jag inte var attraktiv på marknaden. Bra ålder, arbets-och livserfarenhet, inga småbarn, ingen sjukdomshistorik osv...
allt det som borde få en arbetsgivare att bara jubla...

Jag fortsatte enträget att tillbringa timvis framför datorn utan framgång. Sökte jobb inom andra arbetsområden än jag hade erfarenhet eller kunskap om. Sökte tom jobb långt bort (Kiruna) men utan specialist-eller spetskompentens är ju chansen minimal att de skulle välja en från Skåne när de har nog med arbetslösa där uppe. Men AF kräver ju att man ska söka i hela landet så....
Jag uppdaterar och förnyar på alla de olika bemanningsföretagen där jag är inskriven och dammsuger envist vidare på alla de olika jobbsidor som finns att tillgå.

Men jag har nu också infört ledighet i schemat.

Jag är fortfarande disciplinerad och har en strukturerad "arbetsdag" men jag tillåter mig att koppla av också. Njuta av den ofrivilliga fritid jag har och faktiskt ta "semester" från allt jobbsök lite då och då. Tar egodagar och bara bryr mig om mig själv och njuter av livets goda och tänker inte på jobb överhuvudtaget.
Det är säkert inte "tillåtet" enligt de regler som finns men jag vet inte hur man annars ska klara av att uppfylla kraven på tillgänglighet och engagemang 7 dagar i veckan, 24 timmar om dygnet, året runt.

Än har jag inte gett upp hoppet. Jag har fått jobb förr. Och det är inte mig det är fel på. It's their loss. Dom som inte förstår vilken kapacitet och tillgång dom går miste om

Så håll ut och ge inte upp. Försök att hitta godbitarna i situationen och njut av dessa.

Oj...detta blev långt. Har ett ganska uppdämt behov av att "prata" av mig.

Hej

Är arbetslös sedan ett år tillbaka. Var en så kallad lönebidragare. Det vill säga staten betalade nästan hela min lön. Söker febrilt efter ett nytt jobb, men på grund av min ålder och handikapp vill ingen anställa mig. Så ser jag det.
Försöker leta jobb varje dag. Har nu slutat att leta på lördagar och söndagar och har dessa som fria dagar.
Handikapp tänker kanske ni. Jag är hörselskadad på höger öra. Hör bara 20 % där. "Ett öra har du ju i alla fall".
Jag hör inte i stereo, som ni andra. Har under det senaste året genomgått operation på båda ögonen.
Men snart är det vår och solen lyser idag.

Kram alla arbetslösa

Hej Onceagain!

Som ditt jobbsökeri sett ut har ungefär mitt också gjort, jag dammsög hela marknaden 24-7 nästan. Jag har slutat att leta så numer för det blir inte fler jobb för det. Kom också in i samma tankebanor som du och undrar "vad är det för fel?", mina coacher, handläggare ja i princip alla säger att mina ansökningar och CV är kanonbra och de kan heller inte förstå varför jag inte får napp. Jag söker dock inte arbete som är så långt bort att jag inte kan dagpendla med rimliga pendligstider men jag har sökt i en omkrets av ca 10 mil. Det ska inte ta fyra timmar till jobbet och inte heller fyra timmar hem. Rim och reson ska det vara och det har jag faktiskt fått medhåll om.

Jag har också blivit rådd att göra kvalitativa sökningar och välja annonser med omsorg, nya rön säger att det ger ingenting att söka allt, chansen att få något är inte större för att man söker allt. Snarare tvärtom, att det ser desperat ut och det vill inte arbetsgivarna ha.

Men anledningen till att jag började sjunka var just att jag kommer ingenstans, ingen vill ha mig trots min kompetens och förutsättningar (fullt frisk, vuxna barn, arbetslivserfarenhet och utbildningar samt arbetsvilja). Jag fick/får ingen respons alls. Det tär på själen hur mycket man än anstränger sig och det är mentalt uttröttande. Men som jag skrivit på andra inlägg så ska jag nu börja en arbetsmarknadsutbildning på måndag och hoppas den ger mig mer kött på benen och peppar upp min självkänsla och gör mig mycket gladare än jag är nu (har faktiskt blivit lite gladare bara av att veta att jag ska få börja)och att det sen leder till ett arbete.

Lycka till!

--
Blueeye70

Hej Blueeye 70

Jag vill verkligen önska dig lycka till med din utbildning och hoppas på en ljus framtid för dig.

Var på ett kallat möte häromdagen på AF och trodde i min enfald, att nu skulle vi komma fram till nåt. Jo pyttsan...vi var ca 25-30 inom samma yrkesområde (administratörer) och i ungefär samma ålder och med nästan samma tid som arbetssökande.

Vad gällde mötet? Jo vi fick en genomgång av AF:s sida, hur den fungerar och hur den kan användas *suck*
Man blir så uppgiven och frustrerad. Borde inte detta ha gjorts redan vid inskrivningen? Ja jag fick min info då samt även om coacher men jag var tydligen en av de få.

Dock framkom på mötet att pga den djupa lågkonjunkturen så ser tyvärr arbetsmarknaden ut som den gör och att vi på inget sätt ska lastas för att vi inte har fått arbete. Och det kändes skönt att få höra.
Vi blev inte heller utkommenderade på praktik men det var en stark rekommendation då 48% tydligen får anställning efter praktik. Om inte genast efter avslutad praktik, så efter ett tag.
Lite mellan raderna sagt, så är nog AF medvetna om att det är många arbetsgivare som utnyttjar denna möjlighet och därför blir vi inte tvingade.

Jag kommer att ta ditt råd till mig. Jag kommer framöver att hantera jobbsökandet lite mer restriktivt och inte tillbringa så oerhört många timmar om dagen med detta.
Inte heller kommer jag att söka jobb alltför långt från hemmet om jag inte är beredd att flytta.
Kiruna var mest en kul grej och tanken fanns att jag nog kunde tänka mig att flytta från Skåne. En rejäl utmaning med andra ord, och lämna det trygga man är van vid, familj, barnen...men som singel har jag inte heller nåt som binder mig eller håller mig kvar.

Jag hoppas få se dig här även i fortsättningen trots att du ska påbörja en utbildning. Det har varit trevligt att träffa dig och följa dina inlägg.

Det är skönt att veta att man faktiskt inte är ensam. Och att det finns en plats där man kan diskutera och debattera likväl som kverulera och förbanna, därför att alla befinner sig i samma sits.

Ha det så jättebra och än en gång Lycka Till

Onceagain

Hej igen Onceagain!

Ja du...... AF kan inte hjälpa så mycket som man faktiskt skulle önska. Det finns handläggare i alla kategorier från de som verkligen förstår dilemmat till de som bara vill nyttja sin maktposition (förhoppningsvis är de inte så många), men de flesta känner sig uppgivna i situationen.

Hoppas du har bättre lycka än jag haft än så länge men det kommer säkert att lösa sig. Jag bor i Södermanland och nyligen stod det i vår lokaltidning att "Sörmlands företag är deppiga för de ligger efter i konjunkturuppgången" enligt Svenskt näringsliv. Vi ligger långt efter övriga landet. Det förklarar kanske saken lite mer att det är svårt att få ett arbete här.

Om jag förstod dig rätt bor du i Skåne, är singel och inget som binder dig då är det ju iallafall lite lättare att röra sig. Själv har jag familj dock med nästan vuxna barn men en man med fast arbete och hus så det är ju inte bara att ta sitt pick och pack och dra. Så jag får kämpa på, någon gång ska jag väl få lön för mödan. Nu siktar jag in mig på min utbildning. Säkert kommer jag att kika in här emellanåt ändå för jag är ju fortfarande mellan jobb trots att jag är i åtgärd.

Lycka till så hörs vi framöver! Trevligt att få tjattra lite med någon som är i samma sits.

Väl mött!

--
Blueeye70