Jaha, då har man således hamnat i den sitsen att man ska på "praktik".

Glad blev jag när min handläggare på AF ringde och berättade att jag var en av de få utvalda för intervju. Det var inte förrän efter viss utfrågning som jag blev på det klara med att det handlade om Lyftplats, en åtgärd påtvingad det offentliga/statliga för oss långtidsarbetslösa.

Denna åtgärd kommer således INTE att leda till något jobb, kommer inte att spara på mina A-kassedagar, inte ge högre ersättning och inte att kvalificera mig för ny A-kasseperiod.

Enda skillnaden är, att det är FK som betalar.
Så när dessa tre månader är över så är mina kassadagar slut och jag står där....var ska jag ta vägen då? Socialen eller?

Vad är det för mening med en sådan åtgärd undrar man då? Jag trodde i min enfald att praktik skulle leda till jobb.

Välkommen till oss som lever på socialbidrag, eller förlåt, oss som får ekonomiskt bistånd som man säger numera.

Syftet med praktik är väl idag inte längre att det ska leda till jobb, utan snarare att det ska ge arbetslivserfarenhet vilket (i teorin) ska göra oss mer attraktiva generellt på arbetsmarknaden.

Att praktik sedan antagligen missbrukas av arbetsgivare, som ett sätt att få in ytterligare en gubbe som jobbar 100% men som bara behöver erbjudas 30% av den normala ersättningen i motprestation, verkar politikerna inte se som något problem.

Inte heller att riktiga arbetstillfällen försvinner pga systematiskt utnyttjande av praktikanter anses vara något problem. Jag antar att arbetslösa utknuffade på praktik gör att arbetslöshetsstatistiken plötsligt ser bättre ut på pappret, så både arbetsgivare såväl som politiker gillar antagligen denna möjlighet.

Ja, det här med praktikplats är något som kan diskuteras i det oändliga! Vad är egentligen politikerna ute efter? Skall större delen av Sveriges vuxna befolknig försörja sig på eget arbete eller skall de förvisas till "vuxendagis" för att statistiken skall se bra ut?? Praktik har, enligt min åsikt, enbart minusposter:
- leder sällan till en anställning
- berättigar inte till en ny A-kasseperiod
- ger inte en pensions - och sjukpenninggrundande inkomst
- de flesta vuxna har erfarenhet från arbetslivet och behöver inte lära sig hur det går till på en arbetsplats

Dessutom tror jag att de flesta av oss inte behöver sysselsättas,vi har väl intressen, hobbies, vänner osv. som gör att vi är aktiva även utan en anställning eller ett eget företag.
Det finns människor som mår dåligt av att inte ha ett arbete att gå till. Då är det bättre att AF identifierar dem och ger den hjälp som behövs, istället för att påtvinga alla samma behandling.Det vore bättre att satsa mer på bemanningsföretag(trots kritik mot vissa på senare tid så sköter sig de flesta bra)du arbetar i perioder men får lön och rätt till A-kassa och en grund för sjukpenning och pension.

Ett arbete skall vara meningsfullt, på så sätt att någon är beredd att betala för att arbetet blir utfört.Det gör att människor blir stolta och känner sig behövda oavsett yrke eller arbetsuppgift.Problemet idag är att det finns arbete som behöver göras men ingen är beredd att betala för det.Det känns tungt ibland att vara mellan två jobb, men det är faktiskt inte vårat fel och vi gör vad vi kan för att hitta jobb.Jag skulle kunna fortsätta och skriva en hel bok om ämnet, men det här forumet är väl inte den rätta platsen för det!!Må så gott och kämpa på alla ni VMJ-medlemmar där ute!!

Varför inte i detta forum? Diskussioner om jobb överhuvudtaget passar bra här! Också vad arbetsförmedlingen gör och inte gör.

--
Admin på Vi Mellan Jobben

Hej Bengt
Jag menade inte att detta forum skulle vara fel plats för diskussionen som sådan. Bara att jag har en tendens att skriva väldigt mycket när jag väl kommer igång.Diskuterar gärna med andra här om AF och olika sk. åtgärder.

OK, jag förstår. Om du vill går det bra att posta "en hel bok" i forum Artiklar. Där går det även att lägga in bilder och illustrationer om man vill. Om du har skrivit en artikel kan du även få hjälp med att lägga in den om du behöver, hör av dig till mig i så fall.

/Bengt

--
Admin på Vi Mellan Jobben

Jag håller med, praktik i all ära, men när man har haft anställning i mer än halva sitt liv så vet man hur en arbetsplats fungerar. Och en praktik som inte leder någonstans känns ytterst meningslös.

Vad jag ännu inte har lyckats klura ut, är vad som händer sen, när kassadagarna tagit slut. Utan anställning så kan man omöjligt kvalificera sig till ny period om jag har förstått det hela rätt.

Jag förstår inte hur politikerna tänker när dom tilldelar oss 300 dagar, fördelat på 80% och som sen sjunker till 70% för att till sist landa på 65%. Hur ger det mig ett arbete bara för att min ersättning är minimal?

Jag har inte bett om att bli arbetslös. Det var inte mitt fel att det blev arbetsbrist på mitt jobb. Att sedan ledningen hade den "goda smaken" att förvandla de olika avdelningarna till enskilda och självgående, så att jag som var anställd först, blev den som även fick gå först kan jag väl inte hjälpa!? Som enda personal på min "avdelning" där arbetsbristen uppstod och gjorde att jag blev uppsagd. Dom är slipade, dom där företagarna.

För att sen inte snacka om allt valfläsk som vi överöses med nu. Var fanns alla åtgärder och pengar för arbetslösa under de 4 år som har gått??? Och vilka utlovade åtgärder kommer att genomföras oavsett vem som kommer till makten?

Man blir trött och luttrad men mest orolig. Hur ska jag kunna försörja mig framledes?

Jag känner igen din historia från min egen. På mitt företag specialiserades alla avdelningar och plötsligt drabbades min avdelning av "arbetsbrist".

Här i Finland pågår det dessutom en diskussion om hur det ska gå att förlänga yrkeskarriären till +70 samtidigt som företagen förkortar den åt många 50 plussare.

Har själv snabbt konstaterat att inte passar jag med i någon ung och sexig personalstyrka, åtminstone enligt arbetsgivarna. Det trots att jag inte precis ansök om platser som "brigadhingst", he he.

Så nu går man här och samlar låga pensionspoäng medan andra som kanske sitter på högre chefsposter får mera pensionspoäng om de jobbar kvar något år efter pensionen.

Passar just nu att göra mig ytterligare oanställbar genom att gå en företagsekonomiutbildning, för jag tror att det enda sättet till ett jobb är att anställa mej själv!

Så nu är jag inte längre arbetslös utan är nu en fattig studerande, vars skolgång min hårt arbetande fru till stor del finansierar utan att få en cent skattelättnader.