Arbetslös sen 6 månader. Mår jättedåligt av det. Har en stor familj, hus osv så det finns alltid nåt att göra. Och finns det inte det så hittar jag på nåt bara för att hålla paniken borta. För panik och gråt blir det ofta...
Mannen har bra jobb, vännerna har jobb och inte finns det nån som jag verkligen kan prata med om hur illa det känns för mig för de förstår verkligen inte. Vilket dock inte hindrar dem från att komma med käcka råd...

Nu är frågan vad jag ska göra. Fortsätta söka jobb i samma bransch som förut (stor konkurrens, få jobb, inte alls bra framtidsutsikter) eller satsa på nåt helt annat?
Skulle gärna utbilda mig men har redan flera års högskolestudier och får inte mer studielån. Så vad gör man då när drömjobbet som ger jobb och bra framtid kräver 5 års utbildning?

Ja, jag vet inte. Känner mig ensam med funderingarna, hoppas på att det finns någon här som åtminstone känner igen lite av det jag skriver om.

trodde aldrig att jag skulle bli arbetslös, har ju bra erfarenheter, utbildning och allt. Men det spelar visst ingen roll. Känner mig maktlös och väldigt lessen.

En jävla öken här på sidorna ^^

Svårt ge dig feedback då jag inte vet vad du utbildat dig till...journalist? PR?

Om du kan skulle jag råda dig starta något eget. Jobba som frilans/översättare eller whatever. Göra "någonting". Du har alldeles säkert någonting att komma med. Men du förlitar dig just nu på att "andra" ska komma och ge dig vad du behöver, istället för att ordna med det själv!

Det jag egentligen skulle vilja göra.

Gick själv på soc ett helt år och sökte jobb, landade två stycken. Ett som säljare (tvåveckorsgig), och ett som slavjobbare åt Microsoft (60 kr/timmen efter skatt).

Enär arbetsmarknaden och jag inte verkar komma överrens, har jag bestämt mig för att bli ännu mer överutbildad.

Lycka till och kram på dig!

/Magnus

CSV14; Jag känner igen mig helt och hållet i din beskrivning av hur du känner dig och din modfälldhet. Jag känner precis likadant. Min man har ett bra jobb och arbetskamrater, jag ensam hemma mellan mina fyra väggar och ingen att prata med som förstår vad jag går igenom.

Ju äldre man blir desto svårare blir det tydligen att få ett vanligt hederligt arbete som man kan försörja sig på men också kunna sätta lite guldkant på tillvaron.

Jag har snart varit mellan jobb i 12 månader, har säkert sökt minst 100 jobb som jag har varit kvalificerad (uppfyllt minst 8 av 10 ibland alla av kraven i annonsen) för att söka och bara kommit på 1 intervju. Alla som kan och vet hur ett CV och personligt brev ska se ut säger att det är ju märkligt för mitt är klockrent och sticker ut. Snygg, prydlig och lättläst. Personliga brevet kallar jag heller inte för personligt brev utan profil istället. Anpassar alltid ansökningar efter annonsen (dock inte när jag spontanansöker, då jag skickar det som e-post lägger jag alltid en snabbpresentation som är riktad till företaget).

Jag har ingen högskoleutbildning, bara gymnasieutbildningar till höger och vänster men inom samma yrkesområde. Jag har arbetslivserfarenhet och har hög arbetsmoral, lojal och så vidare. Självförtroende och självkänsla får varje gång sig en törn när man får ett nej-tack. Det har blivit någon konstig mentalitet på arbetsmarknaden idag och man vet inte riktigt hur ska man få tag i det där jobbet som man verkligen kan säga att "det här är mitt" när man aldrig får möjligheten.

Jag har själv under förra året läst på distans två kurser. Inte samtidigt men efter varandra med godkännande från a-kassan. Jag kan inte läsa på högskolan utan att ta studielån vilket i sig inte heller är ett alternativ då jag är "för gammal" för att ta lån. Inte heller finns den utbildningen som jag vill ha för att få spetskompetens inom mitt område. Jag har varit på af om en arbetsmarknadsutbildning men bara fått svaret att jag inte tillhör de prioriterade grupperna än eller att det inte finns pengar. Håll ut! Någon gång ska det vara vår tur att lyckas.

Lycka till!

Ps. Jag har vuxna utflugna barn så de är inget hinder för mig att arbeta. Ds

--
Blueeye70