Att ha en självkänsla är inte alla förunnat, dvs. en känsla av att jag duger som jag är och att jag har positiva tankar som leder mig på rätt väg i olika situationer. Gör du ett jobb så tänker du kanske att det här gör jag så gott jag kan och du accepterar att du inte kan göra det så perfekt alla gånger. Du har inte orimliga krav på dig själv att du måste göra jobbet bättre än någon annan. Du får inte ångest eller blir orolig inför att träffa nya människor, eller göra nya saker.

Att förlora sitt jobb är för de flesta en mycket påfrestande upplevelse med försämrad ekonomi, mindre social status (om nu ens någon?. Även den starkaste kan räkna med att självkänslan för en törn, särskilt om perioden blir långvarig. Är din självkänsla redan sargad kan du räkna med att påfrestningarna blir extra stora. Du söker jobb på jobb, men får ingen respons. Till slut kommer skuldkänslorna: Jag duger inte, vem vill anställa mig? Det är ingen idé att söka jobb något mer- ingen vill ju ha mig.

Omgivningens inställning gör ju inte saken bättre. T ex, politiker: "sänker vi ersättningsnivån för de arbetslösa så kanske dom tar sig i kragen och skaffar ett jobb". Visst: ungefär som man brukade säga: klipp håret och skaffa dig ett jobb, pojkvasker! Läste någonstans några riktigt kloka ord: "arbetslösa borde befrias från bidragsberoendet" men tänk: "arbetare borde befrias från löneberoendet!".

Jag håller med dej om att självkänslan är viktig och att försöka behålla den, även när du är utan arbete, är ännu viktigare.Tror att vi i Sverige har en osund inställning till arbete, på så vis att vi är det vi arbetar med. Då blir det ju logiskt att den som är utan arbete den är ingenting.

Lyssnade idag på en debatt där en professor från Handelshögskolan förespråkade samhällstjänst, främst inom vården, för arbetslösa.Det verkar ju finnas ett stort behov av personal men frågan är varför de inte kan anställas med lön? Resonemanget i debatten gick ut på att människor vill känna sig nyttiga i samhället och det tror jag också. Problemet är väl snarast att vi har ett system som bygger på pengar dvs allt kostar, hyra, mat,kläder,bensin etc. och priserna på det stiger varje år.

Denna samhällstjänst skulle innebära att arbete utförs mot försörjningsstöd, A-kassa eller aktivitetsbidrag. Bidragen ger ju sällan en inkomst som går att leva på, knappt ens att överleva på. Om det här skulle fungera så borde vi inrätta en tidbank där en heltid som är ca 168 t/månad kan användas som betalningsmedel.Det skulle ge arbetet ett värde.
En utopi naturligtvis men kanske tankeväckande?

När vi gick från bondesamhälle till industrisamhälle förändrdes också värdet av arbetet. Som bonde så innebar min arbetsinsats att jag fick mat på bordet jag kunde äta det jag producerade. Industrisamhället introducerade lönearbete eftersom vi inte längre kunde äta produkten av vårt arbete. Vi fick köpa mat och betala hyra och det kunde vi göra pga det kontrakt vi hade med arbetsgivaren om en ekonomisk ersättnng varje månad.Den var från början liten för många grupper men ökade succesivt under åren. Då måste det ställa sig väldigt svårt att införa samhällstjänst och samtidigt kräva betalning för allt som du behöver.
Tillsist, samhällstjänst används ju som straff för mindre allvarliga brott så arbetslöshet kanske också kommer att räknas som det?

Ja hur ofta får du inte höra som arbetslös att du har ju massor med fritid! Jo klart det men den är också uppdelade i mindre bitar som jobbsök, besök på arbetsförmedlingen, jakt efter prisvärda produkter för att överleva och nervpåfrestande kontakt med olika myndigheter.

När du har varit på ett arbetssök uppdrag och märkt att företaget inte ens vet hur tjänsten ska se ut, eller får höra att ja nu söker vi egentligen inte någon för vi hade tänkt tillsätta tjänsten internt, ja då funderar du varför ödslar dom på pengar för annonsering och de arbetssökandes tid?

De som har arbete glömmer också att de ofta har närmare två månader betald ledighet per år. Det känns lite konstigt när
de dessutom tycker att jag som långtidsarbetslös har det så fritt.

Fri - jovisst att vara bekymrad över hur ekonomin ska gå ihop. Fri att våndas över att du inte kan hjälpa dina barn annat än med tid och tjänster och gentjänster när studiestödet tryter. Inga problem med att hitta på husnära tjänster för att få ROT-avdraget utnyttjat. Inget bekymmer över vart du ska resa på semester. 1. Som arbetslös har du ingen semester! 2. Hur skulle du kunna ha råd?

Inte några bekymmer över vart du ska placera dina tillgångar. Det finns inte så mycket att placera! Inget problem med vilken ny bil man ska välja! Inget problem med dyra båtar och båtplatser.

Har du fortfarande några tillgångar brukar problemet oftast vara att hitta på ett sätt att inte behöva sälja bort dom för en spottstyver och få avdrag på A-kassan. I verkliga livet finns det ingen snäll bilhandlare eller handlare i beg.varor som betalar så bra som i "Lyxfällan".

Jaa! Skönt att vi slipper bekymmer med var vi ska placera pengarna - det finns ju inga. Det värsta tycker jag är omgivningens inställning till arbetslösheten. Dom frågar: vill du ha ett jobb? Vad är det för fråga? Klart jag vill ha ett jobb! Det är ungefär som om dom tror att jag går runt här och njuter av min "lediga" tillvaro. Nej, jag njuter inte av att:
- Ständigt sitta vid datorn och leta jobb
- Alltid vara bekymrad när månaden går mot sitt slut och det är dags att betala räkningar, bla. CSN-lån för en utbildning jag kan kasta åt fanders, den ger inga jobb, men kostar mig mer än väl varje månad.
- Känna sig oduglig när familjen kommer hem från jobb, skola och är trötta, pga. mycket jobb/slitsam dag.
- Känna sig utanför eftersom man inte träffat några människor under dagen, bara suttit hemma och letat, letat efter en lösning via jobbsajter, ny utbildning, osv.

Nej, jag vill inte ha det så här och de personer som gör sig lustiga över min situation, kan jag nästan ibland önska att dom hamnade i samma situation och jag hade jobb då. Då skulle jag säga med samma föraktfulla ton i rösten: "Vill du ha ett jobb?".