Jag mår dåligt av att vara arbetslös. Saknar så mycket som man får i ett jobb. Jag har inte mycket rutiner, jag har inget jag måste göra, jag behövs inte. Jag är överflödig och utanför. Jag saknar att vara behövd, att ha arbetskompisar, att ha nåt att göra, en vettig sysselsättning. Jag känner inte att jag har gjort mig förtjänt av den lediga tid jag har, jag jobbar ju inte, det är inte som en semester. Jag får absolut sämre självförtroende av att vara arbetslös, jag blir mer isolerad och känner mig ensam för ofta.

Jag försöker och kämpar för att få ett jobb men det känns inte som det händer nåt. Handläggaren på arbetsförmedligen gör inget, alla ideer kommer från mig, har inte ens träffat henne sen i början av juni, hon har väl för många. Har ansökt om jobbcoach men har inte hört nåt. Söker själv på allt som kommer in på de sidor jag vet om och gör spontana ansökningar på alla företag jag kommer på.

Jag behöver ett jobb och har behövt ett jobb länge, orkar inte vara utanför, har inte valt detta. Tycker i alla fall att man kunde få lite mer från arbetsförmedligen. Det är jobbigt att vara arbetslös och man hade kunnat få lite mer stöd när det känns som det går som trögast eller när det känns helt för hopplöst, för vem vill anställa mig, har inte haft ett jobb på två år.

Jag vet vad du går igenom. Jag har varit arbetssökande i "bara" sex månader än så länge, men känner mig otroligt utsatt. Svårt att finna energi till något ens i vardagen, än mindre att söka jobb med positivitet och energi (vilket konstigt nog förväntas av arbetsgivare, för annars tror de man är ointresserad). Läste en artikel på nätet igår om att man minsann skulle använda tiden som arbetslös till att utveckla och färbättra sina färdigheter och kunskaper, att sådant gillade arbetsgivare att se på cv:t. Lättare sagt än gjort. För mig är det ett hårt arbete bara att försöka hålla humöret uppe och inte sjunka ned i en långvarig nedstämdhet och depression. De med arbete, rekryterare och politiker, verkar inte förstå den otroligt stora psykiska press det innebär att vara långtidsarbetslös, och de känslor av utanförskap det leder till. Fortsätt kämpa kattmamma!

Jag skrev häromdagen på ett upprop mot att en kvinna i Iran på synnerligen konstiga grunder dömts till döden genom stening.
Tycker att det är barbariskt att stena någon till döds!

Men blev sedan och fundera om vårt samhälles sätt att "döma" 5% av människorna i vårt egna samhälle till ett utanförskap genom att skuffa ut dem i arbetslöshet.
Är det mera civiliserat?

Vi har inte ens namn eller ansikten i offentligheten, vi är bara arbetslösa som fösts in i en lång återvändsgränd där våra ledare och arbetande medmänniskor står och kastar sten på oss från sina höga positioner uppe på hustaken. Ibland är det någon som går för nära kanten och knuffas eller ramlar ner själv!

Då får han/hon själv delta i gatloppet i gränden där alla stegar slutar på 4 meters höjd och eventuella dörrar är noggrannt stängda.

Mot slutet delar sig gränden i mörka sidogränder som heter sprit och droger, kriminalitet, sjukdom och psykisk ohälsa som några kanske slinker in på för att aldrig komma tillbaks ut ifrån.

Tänk så gör vi här uppe i civiliserade Norden! Dömer 5% dvs 400000 människor (Fyrahundratusen!!) till ett i värsta fall livslångt gatlopp, och de blir träffade av en och annan sten från dem som bestämmer eller fortfarande har jobbet kvar.

Ibland sänks det ner en ranglig repstege från fasaderna av någon jobb-coach. Ibland lyckas någon från gränden klättra upp en bit, men ofta kapas stegen lite före den som klättrar hunnit upp på taket till ett nytt jobb, till åskådarnas förnöjelse. (Tänk, det kunde bli bra TV, litet som i de strandsatta i the Beach.)

Eftersom det finns få som vill skylta med namn bland arbetslösa kan inte ens presidenten i Iran få extrapoäng genom att bevilja fristad åt några arbetslösa från Sverige.

jag vill inte mer än att visa mitt stöd. är nyligen arbetslös så har än energin men har förr varit långtidsarbetslös och vet hur snabbt och hur långt ner jag sjönk, det va helt galet och folk mest skrattade åt mig för att jag sov så himla mycket. mitt enda svar var ett leende och ett ja jag har ju inte så mycket annat att göra eller jag vill inte göra så mycket annat.
kämpa vidare!

Det går upp och ner. Jag har märkt att de dagar jag har varit på arbetsförmedlingen är de dagar jag mår sämst. Idag är en dag då jag mår bättre och kan söka och leta jobb i större utsräckning, inte bara titta igenom platsbanken. Jag känner mig inte bra bemött av arbetsförmedlingen. Det känns som man blir omyndigförklarad, behandlad som ett barn. De har inte hjälpt mig alls. Jag har själv tagit reda på allt men ändå får de det att låta som att jag inte har koll och som att jag inte söker. Förra gången jag var där så sa min handläggare till mig att jag måste sitta ner och söka jobb varje dag. Det gör jag redan och det har jag nämnt också. Någon gång har de börjat prata om något helt orelevant för jobb som hälsa och träning. Jag tränar men vad har det med att hitta ett jobb att göra. Jag bryr mig egentligen inte om att de inte hjälper mig med något men jag tycker inte alls om bemötandet.

Känner samma sak som du Kattmamma, de borde gå en kurs i personligt bemötande!

Jag har varit arbetslös ganska länge, har hankat mig fram på ströjobb men nu verkar jag inte kunna få såna heller.

Arbetsförmedlingen hjälper mig i-n-t-e ett endaste dugg.
Praktik är inte aktuellt eftersom att jag inte tillhör någon"prioriterad grupp" dvs, jag inte är invandrare, gammal eller ung.

Visst, det är mitt eget ansvar att hitta jobb och söka dem men lite hjälp skulle inte skada

Håller med! Jag har aldrig känt mig så illa bemött som utav min jobbcoach. Jag trodde jobbcoacher var till för att stötta en och peppa en, men min sitter bara där o klankar ner på mig i 45 minuter. Jag har varit inskriven på arbetsförmedlingen i ca 4 månader, och har redan haft 3 olika handläggare. Det finns ingen rutin på något och jag känner mig inte värd något i deras ögon förutom pengar.
Varje gång jag går till arbetsförmedlingen för att få hjälp eller gå på ett möte så är alltid personalen stressad och irriterad.
Det har gått så långt att jag ibland uteblir, jag förlorar orken att kämpa helt enkelt. Jag känner mig inte alls peppad att jobba längre, fast jag vill det ju såklart..
All min energi går åt på att stiga upp på morgonen och inse att detta är ännu en ångest fylld dag i en arbetslös liv.

Jag känner igen mig i och håller med i det mesta av alla era inlägg i den här tråden. Själv har jag en lång akademisk utbildning men har sedan examen inte jobbat vilket nu gör att jag mår dåligt och känner mig allmänt misslyckad och utanför.

Utan jobb blir man också utan ett socialt nätverk och jag känner så väl igen det med att sova länge, vakna av ångest inför hur man har det. Det är få som förstår hur det är att vara arbetslös och till det har jag ingen familj eller släkt där jag bor vilket gör mig ännu mer ensam.

De flesta på Arbetsförmedlingen borde inte ha något alls med människor att göra. De bara utför vad de ska göra enligt regler och paragrafer och tar ingen hänsyn till vad som passar den arbetssökande eller vad han eller hon verkligen behöver.

Det är många som lider runt om i landet, det är jag övertygad om. Det är bara det att vi är en bortprioriterad grupp som ofta anses vara lat, inte vilja jobba osv. Men det är nog få, om ens någon som orkar kämpa på samma sätt efter många månaders arbetslöshet utan stöd från omgivningen, bara nederlag.

OJ, skulle kunnat vara jag som skrev allt som ni har skrivit. Det är skönt (förstå mig rätt) att jag inte är själv att må som jag gör.
Min räddning i vardagen är träning för att få tiden att gå men känslan av att vara överflödig är stark.

Kattmamma: ang jobbcoach så finns det massa bemanningsföretag som erbjuder det, vänd dig till flera, någon av dem borde höra av sig tycker man. Tror att de är bättre än arbetsförmedlingens jobbcoacher.

Kendo: spendera sin tid till att utvecklas under tiden man är arbetslös? Hm.. de kanske borde se över reglerna för vad man får göra då och inte.
Jag studerar 2,5H/veckan och har ett h-e med a-kassa pga detta. Väntar fortfarande - sedan oktober! - på mina pengar.
Hade jag inte varit gift så hade jag fått gå till soc!

Osklan: har du lärt dig något från förra gången då du var långtidsarbetslös? Hur man ska tackla vardagen så att säga? Fanns det något nu som du tänker att det borde jag har gjort då?

Håller med er andra om att "packet" på arbetsförmedlingen behöver någon form av socialutbildning.
Jag har kommit med massa ideér till min handläggare men hon började bara rabbla upp problemen istället.
De hade en utbildning som jag ville gå men istället för att pusha mig så sa hon till mig att jag troligtvis inte var tillräckligt bra. (Det är ju därför jag vill gå kursen, för att bli bra, för att lära mig, inte visa vad jag kan!)

Hej Kattmamma!
Känner också väldigt väl igen mig i det du beskriver. Jag tycker hittills att min handläggare verkar bra, men första gången jag var där frågade hon mig om jag sökt på sommarjobb/vik. Så öppnade hon Platsbankens sida med sommarjobb och gick in på Västra Götaland och sade att ju finns maaaaassor.. "varför inte jobba på Tjörn en sommar...eller Liseberg? Jag blev helt ställd och kunde inte säga något mer än att jag skulle titta närmare hemma. Jag blir snart 52 år och det känns ju väldigt konstigt om jag ska söka sommarjobb på Liseberg eller vara tvungen att bo på Tjörn för att sommarjobba. Vet inte ens om hon verkligen menade detta på fullaste allvar.
Jag vet ju att man inte måste ta jobb som understiger 90 procent av vad man tidigare haft i lön, men har man jobbat som städerska så ligger man väl dåligt till gissar jag.
Har mått väldigt dåligt av stressen på mina två senaste arbetsplatser och behöver verkligen tänka på vilket jobb jag tar nästa gång, för att inte sluta som utbränd.
Ja man är verkligen livegen som arbetslös, men jag kunde inte heller vara glad för mina två senaste jobb eftersom det slitit upp ett stort hål i min själ.

--
På Gång

Att man inte behöver söka jobb som ligger under 90% av ens gamla lön var nytt för mig. Ska man ha jobbat under en viss tid med den lönen? Vet du om det är grundlön som gäller eller om man får tillgodose lönen som man fått genom övertid?

Jobba på Tjörn och Liseberg var nog fullt allvar, tror de måste säga det.
Men har ni sett det nya? OM IQ testen de måste göra?

http://arbetaren.se/artiklar/fornedring-hos-af-for-arbetssokande/

Låter ju riktigt förnedrande!

Det var min syster som berättade detta om att man inte behöver ta jobb som ligger under 90% av tidigare lön. Hon är också arbetslös och har inte blivit tillsagd att söka sommarjobb, vilket jag blev. Men hon har jobbat på industri och jag som städerska dom senaste åren, med ganska stor skillnad i lön.
Jag ska höra mer med henne om dom frågor du har, så äterkommer jag när hon svarat.
Det där med IQ testet känns riktigt oroväckande. Det är ju också konstigt att den som verkligen skulle behöva och vilja få hjälp av terapeut, tycks ha svårt att få det.
Känns ju mycket märkligt att man också måste ta till en lögn om psykiska problem för att få förtidspension för förslitningsskador.
Tur man inte jobbar på AF i alla fall...

--
På Gång

Jättesnällt om du ville kolla med din syster.
dock tillhör jag de lågavlönade kontorsmedarbetarna som jobbat via bemanning. vilket innebär att jag utfört samma jobb som ordinarie personal till lägre timlön.

Jenfer,jag har pratat med min syster nu och hon sade att hon inte lyssnat alltför väl på handläggaren, och att det nog är bäst att höra med sin egen handläggare.
Men jag kände att jag ville kolla upp det på egen hand och hittade ett annat inlägg där det stod att man INTE har rätt att neka jobb som understiger 90% av tidigare lön.
Man tvingas t o m ta jobb till en lön av 80% av a-kasseersättningen.
Och så detta:
Efter 200 dagars arbetslöshet sänks a-kasseersättningen ytterligare. På pappret sänks den till 70 procent. Det är dock 70 procent av din genomsnittliga inkomst de senaste ett-två åren tillbaka de vill säga för de flesta ytterligare några procentenheter under 70 procent.

Efter 300 dagars arbetslöshet kommer den stora chocksänkningen. Alla arbetslösa får sin ersättning sänkt till 7 040 kronor i månaden före skatt. Det vill säga cirka 5 000 kronor efter skatt. Detta är en nivå som kommer att tvinga de flesta arbetslösa och deras familjer att gå från hus och hem. Framförallt kommer det att tvinga arbetslösa att ta låglönejobb som det inte går att försörja sig på.

Hjälp...

--
På Gång

om inkomsten sänks till 70% av inkomsten de senaste åren så blir det 70% av inkomsten från akassan? Är det inte av lönen?
(börjar känna mig smått desperat)

Ont i magen, ångest, vill verkligen inte att det ska gå så långt.
Har en jobbintervju idag så sätter allt mitt hopp till den att det är något bra (för båda parter)

Inte läst mycket ang. det att FP vill minska ungdomslönerna ännu mera, slaveri mot dem ju.
Arbetslösheten kommer ju ändå finnas, bara det att det är mer äldre som arbetslösa medan fler unga jobba- för slavlön.